Hagelautomater blir allt vanligare även i Europa.
De arbetar med flera olika omladdningsprinciper,
men är så lika varandra att utseendet inte avslöjar
enligt vilken metod de fungerar.
Jaktvapen-Guiden tar dig på en guidad tur i
halvautomatens mekanik och funktion.

 

Halvautomater blir allt vanligare på jaktmarker runt om i världen.

Browning patenterade världens första semiautomatiska hagelgevär år 1900. I vanlig ordning erbjöd han det till Winchester som hade tagit hand om alla hans tidigare uppfinningar.
Men en hagelbössa som kan skjuta sex skott utan manuellt omladdning var något så alldeles revolutionerande att Winchester tvekade alltför länge att anta produkten.
Browning var inte van vid en sådan behandling – på den tiden var 75 procent av vapenmodellerna på den amerikanska marknaden av hans design – och förargat bröt han alla förbindelser med Winchester!
Han tog istället sin uppfinning till FN fabriken i Belgien där han mottogs med öppna armar. Auto 5 – som modellen hette – blev omedelbart en enorm kommersiell succé. Första serien på 10 000 exemplar exporterades 1904 till USA där alla såldes inom kort.
Ett år därefter började Remington producera vapnet på Brownings licens som Modell 11 och senare såldes tillverkningsrättigheter även till Savage.

Sekellång historia
Ett helt århundrade har alltså passerat sedan den första hagelautomaten sattes i serietillverkning.
Självrepeterande vapen hade alltid fascinerat konstruktörerna och de tidigaste försöken gjordes redan för svartkrutspatroner. Men det var en teknisk omöjlighet att designa ett fungerande automatiskt omladdningssystem innan röksvagkrutet uppfanns.

Utsidan avslöjar inte hur ett modernt
halvautomatiskt hagelgevär fungerar.

Auto 5 produceras fortfarande i belgiska Hersatal av nutida Browning. Den idag klassiska modellen hade faktiskt inga riktiga konkurrenter under sina första 50 år på markanden.
Vapnet skapade också ett stort intresse för hagelautomater i USA där en rad lyckade konstruktioner – framför allt hos Remington – utvecklades under mellankrigsperioden. Tillsammans med pumpar är de sedan dess de mest populära hagelgevären i händerna på amerikanska jägare.

Tekniskt mästerverk
Men inledningsvis blev det inte så i Europa – vilket är en paradox med tanke på att den första självomladdaren tillverkades just i Belgien.
Sportiga gentlemän i vår världsdel ansåg länge att det var otänkbart att jaga med något annat är side-by-side (även om säkerligen många beundrade Brownings tekniska lösning).
Hagelautomater – som trots sin relativt komplicerade teknik lämpade sig för storskalig produktion och därför var billigare – tilltalade däremot de som inte hade råd att köpa handgjorda bössor. Men till skillnad från i USA var det ont om allmogejägare i Europa före krigen.


Franchi 48 fungerar enligt samma princip med lång
piprekyl som Brownings klassiska Auto 5.

Så sent som på femtiotalet uppnådde automaterna äntligen någorlunda rumsren status även i Europa.
En del fördomar mot semiautomatiska jaktvapen lever kvar, men om man ska döma av det ständigt ökande utbudet är reservationerna mot den typen av vapen på avtagande.
Idag produceras ett enormt antal framför allt i Italien. Nyligen har vi också sett några intressanta modeller från Turkiet.
Situationen är nu omvänd eftersom det finns fler tillverkare av hagelautomater i Europa än det någonsin funnits i USA, där utvecklingen av nya designer dessutom har stagnerat.
De amerikanska vapenkonstruktioner som säljs idag har mer än trettio år på nacken och är en aning föråldrade. De europeiska vapenfirmorna är däremot mer benägna att experimentera med finurliga uppfinningar.

Komplicerad konstruktion
En allmän trend i vapendesignen idag är att konstruktionerna förenklas – detta gäller dock i mindre grad för halvautomatiska gevär.  Auto 5 bestod av 74 delar, den modernare Beretta A-300 av över 100. Men det är inte så konstigt med tanke på den operationskedja som ett självomladdande gevär måste utföra varje gång skytten trycker på avtryckaren:

•    Avfyrning – avtryckaren släpper den spända hanen eller slagstiftet och avfyrar patronen.

•    Öppning av låset och primär extraktion – slutstycket är förreglat i skottögonblicket,
efter en viss fördröjning öppnas den och utdragning av tomhylsan påbörjas.
I självomladdande vapen startas denna funktion genom att slutstycket sätts i rörelse bakåt.

•    Utdragning av tomhylsan – slutstycket måste dras tillbaka i full patronlängd för att dra tomhylsan ur patronläget.
•    Utkastning – tomhylsan stöts ur mekanismen för att lämna plats för nästa patron.

•    Anspänning av avfyrningsmekanismen – slutstyckets rörelse bakåt utnyttjas för att spänna hanen som fångas av
avtryckarstången.

•    Patronmatning – slutstycket för på sin väg tillbaka in en färsk patron in i loppet.

•    Förregling – är den sista operationen i den automatiska omladdningscykeln. Det återgående slutstycket låser sig på
nytt i pipan eller lådan och vapnet är därmed förberett för nästa avfyrning.

Som framgår är det slutstyckets rörelse fram och tillbaka i lådan som styr omladdningscykeln genom sin påverkan på en rad oberoende mekanismer i systemet. Det som skiljer olika halvautomater är främst sättet på vilket slutstycket tvingas till öppning och rörelse bakåt.
Ganska tidigt kom man underfund med att rekylkrafterna kan göra större nytta än att bara mörbulta skyttens axel och de första hagelautomater använde just rekylenergi att starta slutstyckets rörelse.
Rekylomladdade vapen är numera mindre utbredda, men de tillverkas fortfarande och de modernaste modellerna har många fördelar gentemot andra system.

Klassisk princip
Brownings Auto 5 och dess efterföljare fungerar enligt den idag klassiska principen med lång piprekyl. Här utnyttjas fenomenet att pipan (som kan röra sig längs sin axel i lådan) skjuts bakåt när vapnets rekyl bromsas av skyttens kropp.
Under sin tillbakagång rör sig pipan och slutstycket tillsammans. I bakre gränsläget skiljer sig pipan från slutstycket och återgår framåt.
Flyttsträckan bakåt är lång – mellan 7 och 8 cm – eftersom den måste räcka för utdragning av tomhylsan. När hylsan är fullt utdragen, kastas den ur av slutstycket som i det läget tillåts att följa efter pipan. När tomhylsan lämnar mekanismen, står nästa patron förberedd att föras i loppet.
Lång piprekyl fungerar bra, men är ett ganska krångligt system och Browning ansåg själv att Auto 5 var en av hans mer invecklade designer. Idag tillverkas endast en annan modell (Franchi 48) med ett liknande omladdningssystem.
Principen har dessutom en rad nackdelar. Omladdningen tar längre tid än den gör med andra system. Rekylkrafterna reduceras inte, även om det känns så i och med att deras verkan delas i tre faser.
Systemet är dessutom känsligt för olika ammunitionssorter och måste i förväg justeras för en bestämd laddningsvikt, annars vibrerar och nöts de tunga rörliga delarna snabbare.

Rekylomladdning i modern tappning
Lång piprekyl är dock inte det enda rekylomladdningssystemet.
I vissa moderna vapen utnyttjas trögheten i ett tungt, delvis löst slutstycke för att komprimera en kraftig rekylfjäder och på det viset lagra en del av rekylenergin. I ett visst ögonblick utlöses de krafterna för att sätta slutstycket i rörelse bakåt.
Ett sådant system kallas på engelska ”inertia operated” och patenterades av Benelli. Den mest riktiga svenska termen för denna omladdningsprincip vore förreglat tungt slutstycke.

IBenellis halvautomater används omladdningsprincipen med
förreglat tungt slutstycke. Rekyl-energin lagras inledningsvis i
rekylfjädern som komprimeras i slutstycket.

Systemet med tungt slutstycke är snillrikt och enkelt. Den typen av omladdning minskar rekylkänslan ganska påtagligt, men för att fungera, måste vapnet röra sig bakåt. Utan det kan inte slutstyckets tröghet utnyttjas eftersom hela principen bygger på att det ”stannar kvar” på grund av sin tyngd medan andra delarna – lådan, pipan och rekylfjädern i slutstycket – förflyttar sig med rekylen.
Det kan alltså inträffa att en sådan bössa vägrar att ladda om i händerna på en kraftigt byggd skytt som håller bössan hårt mot axeln och inte viker sig för rekylen.

Minskar rekylkänslan
Ett annat sätt att initiera slutstyckets rörelse är att utnyttja trycket av de expanderade krutgaserna. Så kallad gasomladdning används i de flesta hagelautomater som tillverkas numera.
I jämförelse med lång piprekyl har detta system en rad fördelar. För det först, minskar rekylen avsevärt tack vare att krutgaser verkar också mot bottnen i cylindern, vilket alltså är i motsatt riktning. En fast monterad pipa, utan kontakt med de rörliga delarna i mekanismen, vibrerar också mindre. Dessutom löper omladdningen i betydligt snabbare takt.

Element i gasomladdningssystemet som rör sig längs magasinet. Från vänster syns: Rekylfjädern, slutstycksföraren med stänger, pistongen och gascylindern under pipan.

Allt är dock inte frid och fröjd med gasomladdade halvautomater. Rester av delvis förbränt krut blir kvar i vapnet som därför kräver frekvent vård.
Mer sofistikerade modeller är försedda med självrensande mekanismer, men i långa loppet går det inte att undvika molekylär erosion som uppstår när metallen utsätts för kontakt med heta krutgaser.
Rekylen eller gastrycket är bara två olika energikällor. En halvautomat kan inte fungera utan en rad andra anordningar i systemet. I stort sett finns samma mekanismer i alla vapen oavsett omladdningsprincipen, men det förekommer självklart skillnader mellan olika modeller.

Lagrar krafter
Det första som bör belysas är returfjäderns roll.
Öppningen av slutstycket är bara en fas i omladdningscykeln och i den har returfjädern ingen funktion. Men de retirerade delarna måste vända tillbaka. Slutstycket lagrar krafter för sin egen återgång när det under rörelsen bakåt komprimerar returfjädern.
I systemet med lång piprekyl, där pipan och slutstycket återvänder separerade, måste det finnas två returfjädrar. Slutstyckets returfjäder befinner sig i kolven och är kopplad till slutstycket med en gaffelformad länk. Returfjädern för pipan är lindad runt rörmagasinet framför lådan.
I gasomladdade vapen finns vanligvis bara en returfjäder som belastar slutstycksföraren eller själva slutstycket beroende på förreglingssystemet. Här kan den vara antingen inbyggd i kolven eller lindad runt magasinet.

Som i en studsare
Returfjädern är för svag för att hålla slutstycket stängt i skottögonblicket. Slutstycket måste därför vara förreglat. Det finns olika system, men alla har vissa gemensamma egenskaper.
Slutstycksmekanismen består av två delar – en som inledningsvis är låst i pipan eller lådan och en som kan tvingas bakåt av gastrycket eller rekylen. Den lösa delen förflyttar sig tillbaka ett kort avstånd på egen hand. Under den tiden hinner gastrycket i pipan sjunka till ofarlig nivå. I det momentet kan mekanismen öppnas, det sker genom att den lösa delen aktiverar en anordning som ser till att förreglingen upphör.


På bilden ovan syns slutstyckena i
rekylomladdade Benelli (överst) och i
gasomladdade Franchi. Observera att
trots att vapnen fungerar enligt olika
omladdningsprinciper, är deras
förreglingssystem med roterande
slutstyckshuvud identiskt.

I moderna hagelautomater görs förreglingen ofta av ett vridbart slutstyckshuvud, där låsklackarna går i motsvarande urtag i pipan bakom patronläget. Detta system fungerar enligt samma princip som låsklackarna i cylinderstudsare. Den automatiska öppningen av slutstycket motsvarar den del av mantelrörelsen när skytten lyfter upp slutstyckshandtaget.
Ett annat system är vippblockförregling. Vippblocket är en tung metallbit som sitter axelupphängd i slutstycket. Det är ihåligt för att lämna plats för slagstiftet och kan röra sig upp och ner.
Vippblocket är profilerat så att det i stängt läge lyfts upp av slutstycksföraren och reglar slutstycket i ett urtag i pipans förlängning i lådan. Låsningen mellan slutstycket och pipan upphör när slutstycksföraren har flyttats bakåt tillräckligt långt för att lämna plats för vippblocket att falla ner av sin egen tyngd.

IBennellis halvautomater används en enkel anordning för
urkoppling av avtryckaren i syfte att förhindra automatisk eld.
Urkopplingsfunktionen är inbyggd i avtryckarstången som har
två samarbetande klor som fångar hanen.

En automatisk funktion
Självrepeterande vapen kallas för semiautomatiska eftersom skytten för varje avfyrning måste trycka på avtryckaren på nytt. De funktioner som är automatiserade är omladdning och anspänning av hanen. Detta skiljer dem från helautomatiska vapen som laddar om och skjuter skott efter skott så länge avtryckaren är aktiverad.
Automatisk eld är självklart någonting man absolut inte vill ha i en jaktbössa. Därför utrustas avfyrningsmekanismerna i semiautomatiska studsare och hagelgevär med en särskild anordning som under omladdningen fångar upp hanen och kopplar den ifrån avtryckaren så länge den hålls nertryckt. Den engelska termen för den funktionen är ”disconnector”.
I vissa modeller finns system med en hävarm som påverkas av slutstycket och som håller i hanen tills avtryckaren släpps och avtryckarstången fångar den igen. En mycket enkel anordning används i Benellis hagelautomater, där urkopplingsfunktionen är inbyggd i avtryckarstången som har två samarbetande klor för att fånga hanen i olika faser.

Patronmatningens automatik är integrerad i samma chassi som avfyrningssystemet, men
de två mekanismerna är helt oberoende av varandra. Bilden visar lösningen i Franchis
halvautomater. Hävarmen (i svart färg) med vilken slutstycket påverkar patronföraren
(silverfärgad) belastas av en gemensam fjäder.

Näst sista fasen
En hagelautomat försörjs med patroner från ett rörmagasin under pipan. Detta är en smidig lösning eftersom magasinet täcks av framstocken och i gasomladdade fyller systemet  dessutom en sekundär funktion som rörelseaxel för de rekylerande delarna – pistongen och slutstycksföraren.
Magasinet rymmer fem eller sex patroner. Men enligt svenska regler får inte hagelautomater laddas med mer än två patroner i magasinet. Vissa tillverkare stoppar därför in en speciell plugg som upptar en del plats i magasinet och tillåter att det kan fyllas endast till lagenlig kapacitet.
Patronmatningen är den näst sista fasen i omladdningscykeln och löper likadant i alla modeller. För pålitlig funktion måste den vara väl synkroniserad med utdragningen och utkastningen av tomhylsan efter föregående skott.
Patronmatningen består av några steg. Först måste en färsk patron lämna magasinet och glida in på patronföraren. I nästa steg lyfts patronen upp och linjeras så att den kan föras vidare in i patronläget av det återgående slutstycket. Alla stegen kontrolleras av en hävarmsmekanism som i sin tur påverkas av slutstyckets rörelse.

Franchi använder en okomplicerad lösning
med en vändbar pistong för att anpassa sina
hagelautomater till skytte med olika sorters
ammunition. Genom att trä pistongen med
pilarna HEAVY och LIGHT åt olika håll, ändrar
man hur tätt och djupt den ligger i cylindern.
På det viset regleras krutgastrycket.

Självreglerande system
Den energin som förbrukas för omladdning levereras av rekylen eller krutgastrycket. Dess mängd är således starkt knuten till den använda ammunitionssorten. En sportskyttepatron med lättare hagelladdning ger mindre rekyl och dess svagare krutladdning utvecklar lägre gastryck än i en standard jaktpatron – för att inte tala om kraftiga mangnumpatroner med extra stora laddningsvikter.
Skillnader både i rekyl och gastryck kan uppstå även mellan olika fabrikat och hagelstorlekar. I brytvapen spelar de variationerna ingen roll, men konstruktörerna av hagelautomater har alltid brottats med det problemet.
Gevär som omladdas enligt principen med lång piprekyl är i det avseendet minst flexibla och justeras vanligen i fabriken för viss ammunition. Om ammunitionen avviker alltför mycket från den föreskrivna standarden leder det till driftstörningar eller förhöjt vapenslitage.
Gasomladdade vapen är mer populära eftersom det är tekniskt enklare att anpassa systemet till relativt stora variationer i gas-trycket. Kraften på fjädrarna och vikten på de rörliga delarna konstrueras så att de ger driftsäker funktion med de svagaste laddningarna. Vid skytte med starkare jaktammunition utvecklas mer gaser än vad som behövs för att initiera omladdningen. Gascylindern kan då utrustas med en ventil som känner av om övertryck uppstår och i så fall släpper ut överskottet av gas.
Det i särklass enklaste systemet har Franchi. Här har man en vändbar pistong och beroende på hur man vänder den när den träs på magasinet fungerar vapnet väl med starkt eller svagt laddad ammunition.

Vapen som fungerar enligt omladdningsprincipen med förreglat tungt slutstycket anpassas till ammunitionen genom att kombinera vikten av slutstycket och kraften på rekylfjädern. Ju svagare patron desto tyngre måste slutstycket vara för att dess rörelsemängd ska förbli densamma.
Benelli producerar slutstycken i olika vikter. Erfarenheten visar dock att Benellis vapen är tillräckligt flexibla för att även modeller med lättare slutstycken ska fungera klanderfritt med svagare laddningar efter en viss inkörningsperiod.

Mer allround än brytvapen
Hagelautomater är som vi ser tämligen komplicerade redskap. Men deras design är idag så bra att när det gäller driftsäkerheten skiljer de sig praktiskt taget inte från andra system.
Deras priser är i regel attraktiva och i många fall måste man betala betydligt mer för en hagelbock.  Enligt min uppfattning är automaterna dessutom mycket mer lämpliga för nybörjare än brytvapen. Jag har många gånger observerat att träfförmågan ökar påtagligt när mindre vana skyttar inte besväras av rekylen.
Ett tyngre vapen kan hjälpa till, men det är inte alltid en bra lösning. Här tänker jag främst på kvinnliga skyttar. För dem spelar en högre vikt en betydligt större roll.
En halvautomat har ett ”inbyggt” rekyldämpningssystem redan på grund av sin funktionsprincip. Samtidigt kan den byggas både lätt och stark. Detta är möjligt eftersom slutstycket förreglas i pipan och tack vare det kan lådan tillverkas i aluminium utan att det äventyrar uthålligheten.
Halvautomater saknar kanske elegansen hos fina side-by-sides och kommer aldrig att ersätta fint trimmade hagelbockar i händerna på sportskyttar i elitklass. Men för en jägare som gillar att då och då krossa lerduvor på banan, har de mycket att erbjuda.
Möjligheten att växla mellan olika pipor – man kan ju bland annat installera räfflade slugspipor – gör dem också mer allround än brytvapen.